Mitt hundliv

För några dagar sedan berättade jag om mitt liv utanför hunderiet. I dag tänker jag skriva några rader om hur mitt intresse för hundträning började och hur det utvecklats genom åren. Jag har varit med i SBK länge vid det här laget, men inte lika länge som min träningskamrat- enligt trovärdiga uppgifter skrevs klubbtidningen på stentavlor då hon började i klubben. Det har jag åtminstone inget minne av. Jag fick en Cocker- spaniel av en klasskompis som tröttnat. Inget direkt val av ras, en hund är väl en hund tänkte jag då. Mamma som passade(ja, familjen var hårtutnyttjad redan då) hunden tyckte den drog i kopplet och frågade en bekant om vad som kunde göras åt problemet.

Bekantingen föreslog en kurs på SBK. Vi fick alla vandra runt i en ring och fick öva oss på den riktiga knycken i halsbandet. Godis fick man använda men enligt praxis var det bara dåliga hundar som behövde belönas, därför försökte vi alla undvika att ge godis. Rätt som det var skrek instruktören korrigera. Då gjorde vi alla det samtidigt. För vad vet jag inte än i dag!  Sitt och ligg var enkla övningar bara att trycka på rumpan respektive att trampa på kopplet. När det var gjort ett par gånger var det dags för kravfasen. Nu när hunden lärt sig vad den skulle göra var det ännu viktigare med bestämda korrigeringar. Annars kunde vi förlora ledarskapet och då få tillbringa resten av hundens liv som en underordnad och kuvad hundägare. Satt i dagens perspektiv är det pinsamt att man inte funderade mer runt metoderna. Hursomhelst Cocker- spanieln tyckte det var roligt att gå på kurs- medan jag febrilt tränade lydnad, ägnade hunden sig åt sin favorithobby – att nosa. Otroligt nog med den kunskapen man har idag så lärde sig hundarna de olika momenten- men nån vidare attityd var det knappast frågan om. Hade hunden bra kontakt eller galopperade på inkallningan var vi alla imponerade över hundens enastående kapacitet.

På klubben fanns några tävlingsekipage som tränade ibland när vi hade kurs. Vi tyckte såklart att de var jätteduktiga och vips var vi med och tränade. Metoderna skiljde sig inte nämnvärt i den träningen, på den tiden var schäfer den absolut mest framgångsrika tävlingshunden. Inte så konstigt eftersom många schäfrar älskar sin husse eller matte även om de inte alltid är rättvisa….Passade metoderna någon typ av hund låg nog schäfern närmast. Nåväl vi tränade på och kom faktiskt till start i lydnadsklass 1. Det gick bra, faktiskt riktigt bra tyckte jag, ett tredjepris och bara 2 nollor och störst av allt – jag fick en 8 på hoppet. Tänk er själva, en 8, det var stort. Konstigt nog verkade ingen annan särskilt imponerad av våra stora framgångar. Men jag hade ett trumfkort på fickan- en ny hund. En Hovawart, obetydligt bättre än en Cocker- Spaniel fick jag veta av schäfermaffian på klubben. Hursomhelst var vi nu på allvar inne i tävlingsbranschen…forts följer!