Den kommentaren fick jag av en person som mest läser om min träning på FB. De som regelbundet ser mig i action skulle nog inte riktigt hålla med….. Av två anledningar skriver jag mer om bra träningar än dåliga. Den första anledningen är enkel – jag gillar att träna hund och mitt intresse för hundträning är väldigt lite beroende av hur senaste träningen har gått. Det är ofta kul oavsett resultat. Med åren har jag dessutom lärt mig att även de dåliga träningspassen är bra träning-bara man orkar hålla sitt humör i styr och fortsätter tugga på. Svårigheter ger mycket kunskaper i längden även om det ibland är tungt precis när det sker. Och det som skiljer de som blir bra och det som inte blir det inom vilken sport som helst är förmodligen orken att fortsätta leta framkomliga vägar när andra för länge sedan gett upp. Är utmaningen allt för stor kanske man helt enkelt får vara supernöjd att man bara kom halvvägs men att jag bara gjort så gott som jag kan räcker i varje fall för mig själv rätt långt.
Den andra anledningen till att skriva mindre om det som går sämre är att dessa delar lätt hamnar i för mycket fokus. Jag om någon är och vill vara väldigt medveten om min hunds och mina egna svagheter, jag vill förbättra dem men inte ständigt påminna mig själv och andra om dem. Försöka förhålla mig opersonlig och objektiv till svagheter för att hålla dem borta från en känslomässig nivå(låter flummigt men jag tror att ni som förstår detta förstår vad jag menar) Vara medveten men inte alltför påverkad och övertygad om att jag förr eller senare ska hitta bästa vägen fram.
”Ett dåligt träningspass är bara dåligt om du själv gör det till ett dåligt träningspass”
Det jag tror vi kan lära oss från våra hundar är att ”det var då, men nu är det ett nytt ögonblick”. Man kan alltid börja om, börja på nytt, inte bara nästa träningspass, men redan nu. Vända på passet och egen inställning. Lättare sagt än gjort, dock :).
Kloka ord. Ska jag ta med mig.