Att träningen går lite upp och ner är något som alla som tränar hund upplever med jämna mellanrum. Ofta tycker jag att man tränar och tränar på någon del, upplever som att inget direkt händer men så plötsligt lossnar det och hunden tycks begripa precis det man länge försökt förklara. En härlig känsla som ger en riktig kick. Vad som däremot är betydligt segare är när något man verkligen tränat, fått en massa framgång i plötsligt bara utan att man riktigt förstår det är tillbaka på ruta 1. Nåväl kanske inte alltid ruta 1 men hursomhelst i alla fall betydligt sämre.
Signes träning tycker eller tyckte eller kanske tycker hade/har gått rejält framåt…., lugn, du kommer snart att fatta. Hoppas jag. Hon är ju som jag tidigare nämnt rätt lågtempererad och jag har förstås tränat en massa tempo som litegrann har påverkat stadgan negativt. Men det är medvetet och är en del av strategin.Sista dagen på vårt internationella läger gjorde jag ett tävlingsmässigt pass. Jag tyckte det gick riktigt usligt, det verkade som jag lyckats med att skapa en långsam hund med dessutom dålig stadga. Egentligen har jag ingen teori om varför det gick så extremt dåligt just då- kanske var hon trött efter dagarna- kanske drogs jag med i en negativ känsla som förstärkte de sämre delarna. Jag blev helt enkelt grinig och irriterad då det såg ut som två års arbete (nåväl i skuggan av Ylle kanske vi ju inte tränat direkt supermycket… men ändå) inte lett till så mycket annat än dålig stadga. Hursomhelst har jag tränat henne vidare, tagit tag i stadgedelarna och det har gått riktigt bra.
I helgen har hon varit med på landslagsläger och jag har hunnit träna henne en hel del under tre dagar. Och det samlade intrycket från dessa dagar är: herregud hennes fokus kan jämföras med en blodigel(i varje fall med hur det tidigare vart) hon var riktigt stark i stökig miljö och kunde verkligen hålla fokus. Och vad det gäller tempo blev sammanfattningen- my god- jag måste gasa mycket mindre och bromsa mer. Annars kommer hon att bli alldeles för het. Vem behöver berg och dalbana, det får man ju liksom gratis när man tränar hund…
Det är tvära kast i hundträningen – det är ett som är säkert. Det som känns som en miljon kan nästa dag vara ner i några ynka kronor… Fast å andra sidan kan det ofta vara tvärtom, precis som du beskriver i din blogg. Tycker dina tankar är väldigt målande för hur jag (och säkert fler med mig) känner. Och så länge berg-och-dal-banan inte stannar i bottenläge alltför länge så känns det ändå rätt okej. 🙂
Ser ut til at du selv nevner noen av punktene. Flere dagers kurs, trening på ulike elementer (ro og fart), flere samtidig, kanskje noen uavklarte forventninger, negative følelser. Du nevner ikke belønning / prosedyrer, miljø, selv om det garantert er en plan av den langsiktige strategien.
Refererer til starten av innlegget, gi det en liten pause, la hund være hund, tren på noe annet og/eller analyser økten, momentene, se på strategien. Plutselig detter poletten ned. Det er Det kicket. Vi har en øvelse vi har slitt med lenge, og har hentet inn hjelpere. Nå står det bla på motivasjon, innsats, avgjørelser, vilje – og belønning. Så frustrerende! Vi er ikke helt der ennå, men kan dele innspill, ord og oppmuntring på veien :). Lykke til!
Så bra at dette innlegget kom rett etter en møkkatrening av dimensjoner! Det er AKKURAT sånn, og de læringsfallene er mildt sagt frustrerende. Det positive er at det gir virkelig blod på tann!