Det blåser kalla vindar på toppen!

Alla som bestigit en bergstopp vet att upplevelsen förtas lite grann därför att det nästan alltid blåser så förbaskat kallt. Det är även en metafor som används när folk når andra toppar än bergstoppar. Hur är det att nå toppen i hundvärlden, hur hårt och kallt blåser det där? Jag tror mig att jag kan förklara det-om än ur mitt eget perspektiv. Jag har tävlat runt 20 SM i lydnad, spår, sök och räddning. Tävlat i landslaget i ovanstående grenar runt 15 gånger så mina upplevelser kan ju knappast kallas för tillfälliga.

Den första SM starten var i bruks, jag var exalterad över att bara få vara i samma skog som alla storheter jag läst om och hört talas om. Mycket av brukset går ut på att sitta i skogen och vänta och åter vänta- så även på SM. Den här gången inget undantag, 10 deltagare parkerades på en vändplats på ett ställe man blir förvånad att någon ens har hittat. Där satt vi 10 förhoppningsfulla förare. Jag kan fortfarande klart minnas känslan av att vara där och jag kunde inte begripa var i herrans namn mina konkurrenter var. För inte kunde väl konkurrenter på den nivån vara så välvilliga och hjälpsamma och villiga att ge tips vad en debutant bör tänka på. Jag var förvånad-hade inte riktigt väntat mig detta. Genom åren kanske de bästa minnena från bruks SM starterna inte är alla medaljer utan faktiskt dessa väntetider någonstans i ingemansland. All nervositet, allas vilja att vara bäst den helgen men en uppsluppen stämning av samhörighet. Och jag tror de allra flesta unnade sina konkurrenter att lyckas. Varje fall kändes det så de gånger det gick riktigt bra! Det ger sig också tillkänna på att många som tillhör toppen tränar tillsammans i olika sammanhang. Inom lydnaden träffas de flesta inom och runt landslaget och tränar i olika konstellationer.

Sista åren har jag mest tävlat lydnad. Det har varit samma sak där. Alla gillar inte alla- det är självklart men jag har aldrig någonsin upplevt i vare sig landslagssammanhang eller SM sammanhang att någon betett sig illa eller på något sätt saboterat för någon annan. Tvärtom- de allra flesta är mer hjälpsamma än det har anledning till att vara. Det tror inte jag beror på att folk som tävlar i toppen är några bättre människor utan snarare är det så att ta sig till toppen i vilken gren det än gäller inom hundsporten kräver en enorm massa nedlagt träningstid, tveklöst. Det tror jag leder till en viss ödmjukhet i fråga om andras framgångar. Och de som tjafsar en massa inom hundvärlden tillhör i princip aldrig toppen- de som håller till där har fullt upp med att träna.

 

 

5 reaktioner på ”Det blåser kalla vindar på toppen!”

  1. Tyvärr stämmer inte detta på den gren jag tävlar inom… Önskar att det var så i vår gren; ”må bäste ekipage på plan vinna”.

  2. Jag har aldrig tävlat i toppen,kommer nog aldrig dit för jag har inte riktigt det drivet – hamnar alltid med andras hundar i stället 😉 Däremot håller jag med om allt du skriver – det är just det som gör att jag överhuvudtage går ut på en tävlingsplan med mina hundar. Gemenskapen, stämningen, hjälpsamheten… visst har jag förstått att det där andra finns men de brukar ändå hålla sig i ett hörn och sen (numer) hittar man kommentarerna på Facebook efteråt. Fördelen med hundtävlingar (förutom SM då) är att först och främst tävlar man mot poängen och sina egna resultat. Alla kan bli uppflyttade – det gör att resultatordningen är inte lika viktig och jag tror att alla (ja ja de flesta) tycker det är kul med en tävling där alla får sina uppflyttningspoäng istället för tvärtom.

  3. Elisabeth Rikkinen

    Du blir inte större för att du trampar på någon annan….är ett annat uttryck. Härligt att läsa dina upplevelser. Själv tävlar jag bruks och upplever en god o trevlig stämmning med lite tips o trix innan starter. Lycka till maria vi är många som följer er.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.