Figurantsäker hund

På tävling och på ”riktigt”

Vad är det egentligen för skillnad mellan en räddningshund och en tävlingshund i sök?
I räddningen betyder en missad figurant i värsta fall en död människa, i tävlingssöket betyder det inte mer än ett lägre betyg. Detta argument är nog det vanligaste när räddnings och tävlingssök diskuteras. Detta är förvisso sant, men det är skillnaden för föraren – inte för hunden. Vi har ingen som helst möjlighet att kunna tala om för hunden hur allvarlig situationen är, hunden kommer att leta på det sätt vi lärt den oavsett om det är en vanlig träning, en tävling eller en katastrof.

En figurantsäker hund är ett måste om hunden ska användas i någon typ av praktiskt arbete. Det finns ingen anledning att nöja sig med mindre därför att man satsar på tävling, det spelar ingen roll hur fina sökslagen är om vi inte får med oss alla figuranterna, själva vitsen med sök är ju att hunden ska hitta. Skillnaden mellan räddningsök och tävlingssök är egentligen inte så stor, generellt kan man nog säga att det är sökmiljön och själva söktaktiken. På söktävling så måste hunden kunna jobba både självständigt och under styrning, efter en förutbestämd taktik, detta för att följa regelbokens ideal. Tävlingarna är dessutom alltid i terräng.

Räddningshunden måste fungera i alla typer av miljöer och i söktaktiken ska man utnyttja vind och välja arbetssätt efter rådande förhållanden. I räddningssök kan man mer utnyttja den egna hundens medfödda arbetssätt eftersom resultatet är viktigare än själva tekniken. Starkt förenklat kan man säga att tävlingshunden måste kunna göra fina sökslag förutom själva sökarbetet och räddningshunden måste klara miljön. Oavsett om vi har en tävlingshund, räddningshund eller kombinerar så är det ingen som helst skillnad på det grundläggande sökarbetet. Med rätt typ av hund och en duktig förare så kan vi lära hunden att arbeta på det sätt som passar bäst just då. En bra sökhund ska kunna arbeta både helt självständigt och med styrning, likaväl extremt nära föraren som rejält långt bort. Att kombinera de två disciplinerna ger många fördelar och ökar möjligheterna att utveckla hunden. Tävlingssöket brukar innebära bättre styrning och förmåga att arbeta på avstånd, räddningssöket svårare figurantlegor och mer varierad miljö.

Inrikta träningen på att få en figurantsäker hund

Att få hunden figurantsäker handlar som det ofta gör i alla typer av hundträning, om att hunden får ut något av att göra det vi vill, dvs just här, att den verkligen vinner något på att hitta figuranterna. Figurantsäkerhet är inget man kan kräva av hunden, det handlar mer om att föraren påverkar och prioriterar rätt saker i inlärning och träning. Inte särskilt många hundar har ett tillräckligt stort medfött figurantintresse, även om hunden är glad i folk så krävs det oftast betydligt mer. Hur mycket jobb man får lägga ner varierar efter individ och ras. Generellt sett så tycker jag att fågelhundar har mer av figurantintresse med sig i bagaget än t.ex. vallhundar och brukshundar. Vallhundar har ofta hög arbetsintensitet, men det gäller att se upp, vissa hundar är mer fascinerade av själva sökandet än hittandet eller ännu värre av att springa fort och mycket.

Under inlärning så är det bra att jobba så mycket som möjligt med operant inlärning dvs att hunden får komma på så mycket som möjligt själv. Det hunden kommit på själv leder nästan alltid till en djupare och effektivare inlärning men det kräver mycket mer tid och tålamod av föraren. När sökträningen påbörjas så är det en god ide att undvika syn och hörselretningar. Luktsinnets förmåga verkar öka när inga andra sinnen är inblandade. Dessutom är det bra ur motivationssynpunkt när man arbetar utan direkta retningar, då tvingas man hela tiden se till att hunden verkligen tycker själva sökarbetet är tillräckligt kul. Det brukar leda till ett mer varaktigt resultat (de flesta hundar springer ju om de får en dyk up och det går inte alltid att avgöra om hunden tycker själva retningen eller söket efter figuranten är skojigast)

Ett utmärkt sätt att starta på är att låta hunden vinda in figuranten på nära håll, gärna så pass nära som 5- 10m. Det är mycket viktigt att figuranten är riktigt väl dold, se helst ut bra gömställen innan träningspasset startar. Hunden ska inte kunna se figuranten från något håll. När hunden kommit fram till figuranten belönar denne på lämpligt vis, gärna med någon form av lek. Själva vitsen med övningen är att hunden ska lära sig att följa och förknippa människovittring med något ytterst positivt. Förare och figurant har här alla chanser att prova sig fram till rätt belöningsform för just den hunden. Som alltid med belöningar så gäller det att verkligen utgå från individen, det finns ingen belöningsform som passar på alla hundar. 2 – 3 vindövningar per pass är lagom för den nya sökhunden, figuranten bör ta god tid på sig med hunden vid varje fynd, kvalitet i början av inlärningen är mycket viktigare än kvantitet.

Efter Varje figurant måste man fråga sig : Räcker detta för att leda fram till mitt slutmål ?(dvs kommer det att leda till att hunden får rätt sug för att kunna arbeta så länge vi vill) Det är något att ha i åtanke i all träning, man måste vara klar över vad som behövs i slutänden. Om hundens förväntningar ökar för varje träningspass så vet man att man är på rätt väg. Allt som blir riktigt rätt i grundträningen kommer du att få tillbaka många gånger om i framtiden, det du missar får du betala med problemlösningar längre fram. Att bygga upp ett rejält figurantintresse är viktigare än att få ut figuranterna på djupet, i synnerhet om man har en hund med mycket spring i benen. Hunden bör alltså vara ganska driven innan man fortsätter med att lägga till sökslag. När man lägger till själva sökslagen så är det klokt att flytta ut figuranterna successivt, sedan kommer en lång period med grundträning med figurant rakt ut. I det här läget så kan man gärna använda dyk uper vid några tillfällen, främst för att lära hunden att rikta sig perfekt efter handen.

Tomslag är lagom att börja med när hunden med riktigt god motivation går rakt ut, det är klokt att utöka antalet tomslag ganska försiktigt. Var noggrann med att hunden inte hittar något mönster i var figuranterna är placerade och var det kan tänkas bli tomslag.

Markeringar

Hittills har vi endast talat om sökarbetet, och det är med avsikt, sök och markeringar är inlärningsmässigt två mycket stora bitar. För att få maximal säkerhet så vinner man mycket på att separera dessa till det att hunden behärskar både sökarbete och markeringar riktigt bra var och en för sig.

Om en hund ska bli en bra skallhund så bör den vara orädd och framåt, det är viktigt att hunden kan skälla utan att anstränga sig allt för mycket. Skallet ska liksom rinna ur hunden, under inlärning så går det i vissa fall att lära hunden att inte skälla med hela kroppen, det är ofta för ansträngande under t.ex. varmt väder och/eller långa träningspass. Skallteknik och avstånd bör tränas in med största noggrannhet. Hunden ska ha lärt sig skälla bra på alla typer av figuranter (öppna, dolda,höga,djupa,män, kvinnor,barn, ja helt enkelt vad den kan råka på under sökarbete) innan man sätter ihop markeringen med sökarbetet. Om hunden skäller det minsta lilla sämre på någon typ av figurant eller figurantplacering så är det klokt att trimma dessa bitar separat även med en rutinerad hund.

Rullemarkering man använda på alla hundar, det är ett rent inlärningsmoment. Liksom skallet bör rullen tränas in separat och omsorgsfullt, under inlärning och all träning för övrigt så bör man undvika att berömma när hunden kommer med rullen. Det är en bra grund för att slippa felmarkeringar, hunden ska ALDRIG känna sig duktig och nöjd när han kommer med rullen, rullen ska bara vara en väg för hunden att komma åt figurantens belöning. Beröm mycket hellre tomslagen, när hunden kommer med rullen så får den ju sin belöning hos figuranten.

Lösrulle är bra att använda en period i inlärningen av markeringarna och när man lägger till själva sökarbetet. När hunden blivit riktigt säker på att markera under sökarbetet så kan man gärna blanda hittaövningar och markeringar för rullehunden. Jag använder mig oftast av den fasta rullen när hunden väl kan markera, därför att hunden enligt min erfarenhet inte vinner tillräckligt mycket på att ta lösrullen. Istället kör jag en hyfsad andel hittaövningar där hunden får leka direkt, då brukar hunden alltid oavsett omständigheterna vilja leta sig fram ordentligt eftersom att den vet att det finns skapliga odds att komma åt belöningen direkt. För att ytterligare minska rullens betydelse för hunden så får han ofta hittaövningar när miljön är riktigt besvärlig och där han kan tänkas få problem, just för att han ska lära sig att ta rulle aldrig löser några problem.

För att hunden inte ska behöva fundera över om det är hittaövning eller markering så är det bra att ha belöningsgrejorna framme på hittaövningarna. Det bör man tänka på från de allra första hittaövningarna. Om problem med att hunden inte vill lämna figuranten dyker upp så har man helt enkelt varit för slarvig med inlärningen av markeringen.

Det finns flera sätt att öka rullhundens och skallhundens säkerhet genom olika övningar som direkt provocerar hunden att felmarkera, under dessa övningar kan vi få hunden att bli oerhört säker i markeringen MEN med fel tajming och inställning så kan man totalt ruinera förtroendet mellan förare och hund.

Förarens roll under sökarbetet

Om ett sökarbete ska bli lyckat så räcker det inte med en bra hund, föraren måste kunna använda och stödja sin kamrat på effektivaste vis. Och det gör vi knappast genom att tjata och bråka med hunden, om något fungerar dåligt så får man analysera problemet och kanske ändra något i träningen. Det är oerhört viktigt att förare och hund har en positiv kommunikation, de måste helt enkelt kunna lita på varandra.

I söket bör föraren vara en bifigur, men det är föraren som ska hålla reda på hunden inte hunden som ska behöva hålla reda på föraren. Självklart så måste hunden kunna lyda och bli styrd under sökarbete men det lönar sig att låta den vara lite olydig i vissa situationer. Tex. så bör hunden veta att det alltid är ok att ta figurant även om föraren ropar på hunden.

I vår träningsgrupp tränar vi ofta vindfiguranter när vi är på väg fram till området, får hunden korn på någon så låter vi den smita, det gör att hundarna är riktigt på hugget när man startar. Dessutom verkar det som hundarna stärks i sin roll som huvudansvarig för söket. Men det ställer betydligt större krav på föraren för att kunna hålla hunden kvar när den inte får sticka, stoppa hunden gör man lämpligast när den tänker sticka, när den gjort det är det försent.

Att hunden vet att det alltid är ok att följa upp vittring kan göra att den ibland kommer och ta figuranter på ganska långt håll, det är inte alltid så uppskattat av domarna på tävling men i längden brukar det löna sig på det sätt att man hittar fler figuranter. Det är däremot inte ok att hunden fladdrar runt hela området och letar utan att ha figurant i näsan men det är en helt annan sak.

Man kan säga att förarens roll under söket är att tona ner sin roll som ledare lite grann.

Variation

Vid all typ av sökträning med en hund som passerat grundträningsstadiet så är variation ytterst väsentlig. Träningsmarker, söktaktik, figurantlegor och figuranter bjuder på många möjligheter för att variera träningen. Tyvärr är det sällan vi tar till vara chansen till annorlunda upplägg, oftast är det nog begränsad fantasi som sätter käppar i hjulet. Många är dessutom rädda för att låta träningen bli lite strulig, en av de saker man fått inpräntad från första början i hundtränings sammanhang är att hunden hela tiden måste lyckas. Framförallt innan man avslutar träningen. Men så länge man inte blir irriterad på hunden så gör det inte så mycket om det inte alltid blir perfekt, tvärtom så tror jag att de träningspass där man får problem är de pass hunden i slutändan lär sig mest av. Men som sagt: då gäller det att hålla humöret i styr.

Vi måste också kunna släppa prestigen under träningen, i en del träningsgrupper eller bara att lära hunden att ta belöningar på olika sätt.

så är det mer konkurrens än på många tävlingar. Det leder till en mycket ineffektiv träning där ingen vågar göra några större svårigheter för då kan ju hunden få problem och då är man inte bäst den dagen. Kan man istället koncentrera sig på att utveckla hunden så kommer den att vara riktigt bra när det verkligen behövs.

På en rutinerad hund så är det väsentligt att blanda figuranter som belönar med sådana som inte gör det. Hunden får aldrig hitta ett mönster i detta utan ska hela tider tro att NU kommer det roliga. Jag har lagt till ytterligare en slags figurant som jag kallar guldfiguranten och den figuranten bjuder på något lite extra i form av lek och godis. Den använder jag inte så ofta utan det är en uppmuntran vid speciella tillfällen, vitsen med denna är att det ska hända något extra skoj utan att jag behöver använda någon form av retning.

Mycket variation, rätt tränat, ger hunden många erfarenheter och ju fler erfarenheter ju säkrare hund. Jag försöker träna så att min hund ska ha varit med om de flesta situationer han kan tänkas hamna i under sökarbetet, hela tider kommer jag på nya uppslag, variations möjligheterna är enorma.

  • Måste jag verkligen vara så noggrann när jag tränar sök ?
    Den kommentaren fick jag av en god vän som läste utkastet till denna artikel. Svaret är enkelt : Det behöver du inte alls vara, långt därifrån faktiskt, bara du själv är medveten om att du aldrig någonsin kan kräva av hunden att den ska utföra något på bättre sätt än du lärt den.

Med rätt träning och matchning så kan vi nå maxkapaciteten med den individ vi har, men dit kan vi bara nå om vi har hunden med till 100 procent. Det ställer stora krav på föraren som hela tiden måste ha klart för sig hur hunden upplever olika situationer i träningen.

Om vi människor skulle vara lika skickliga som hunden i att läsa kroppsspråk skulle allt vara mycket enklare…. Eller?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.