Min gamle kämpe

Jim, min andra kelpie och min första Working Kelpie har hunnit bli 13 år. Jim är min hitills mest framgångsrika tävlingshund och har genom åren varit en genomstabil och mycket trevlig hund socialt sett. Det är en hund som dessutom lärt mig massor om hundträning och jag är glad att jag fick träna honom innan  Ylle som är en betydligt mer lättränad hund. Tvärtom, lätt hund först, är betydligt svårare, det finns det många exempel på i hundvärlden.

Jim kom till mig som 10 veckors valp efter ett sent återbud, uppfödare Maria sa att det var en stabil, glad och trevlig valp. Det var han- men ack så lugn. Efter lite(läs massor) med velande köpte jag honom i alla fall. Och lugn var han, jag tittade på honom varje dag och sa- gör nåt- förstör nåt. Varför då undrade lille Jim- jag ligger ju här på fällen och har det bra. Även träningsmässigt var han lugn, träningskompisarna strödde salt i såren och sa att jag läst fel i annonsen, jag hade inte köpt någon Working Kelpie utan en Walking Kelpie….Förutom att han var mkt långsamt gjorde han få saker bra naturligt- allt fick jag verkligen träna fram. Så här i efterhand inte alls så dumt då det verkligen var lätt att fixa och dona med saker eftersom han verkligen hade förståelse in i minsta detalj.

Nåväl vi kämpade på, som tusan med fartmomenten, tävlade apell och lägre och det kändes som kapaciteten var klart begränsad. När han var 3 år tävlade jag högre klass och plötsligt efter tre års idogt viftande med bollar kunde man ana att det faktiskt skulle kunna fungera. Det var i maj, vi var på ett träningsläger och åkte ifrån för att tävla. När vi kom tillbaka sa de andra att jag borde åka till midsommartävlingarna i Norrland. Enda chansen att anmäla till tre tävlingar sista helgen innan SM-kvalet gick ut. För en gångs skull lyssnade jag på dem, skickade in anmälan in blanco eftersom den skulle vara inne på måndagen efter. Hoppades att jag inte skulle göra tre resultat på typ 400 p. Då hade de nog undrat på SBK vilken jubelidiot som skickat in anmälan…. Första starten i elitsök gick skapligt och vi fick 604 p. Mest roligt var att lydnaden gick riktigt bra. Två dagar efter tävlade vi igen och fick ihop 628.75 p. Därmed klara för SM-99. Den tredje tävlingen hoppade jag över.

-99 kom vi trea på sök- SM, med en missad figurant. När Jim kom in med rullen en tredje gång hade tiden precis gått ut och vi fick inte räkna den- mkt tungt och mkt dåligt disponerad tid i rutan. Duktige Jim fick revansch och vann sedan sök SM nästkommande två år. Och VM för räddningshundar i Österrike samt blev 2:a och 4:a på räddningshund SM. Under åren vi tävlade elit sågs inga spår av att vi lagt ner så oerhört mkt tid på framförallt fartmomenten. Med Jim lärde jag mig hur påverkbart detta var i träningen, idag skulle jag inte bli särskilt orolig om jag fick en lite mer lågtempererad hund. Det går med en jädra massa träning och en smart tävlingstaktik med inte allt för mycket tävlande.

Här kan du se Jim och hans söner Trix och Trim, bägge elithundar i söket och har just börjat sin karriär- ska bli så roligt att följa dem och deras duktiga förare Ewa och Lena.