Vid en första anblick är de otroligt lika, Ylle och Signe. De har samma pappa min tidigare hane Kogårdens Ex. Alla tre individer har varit rätt olika även om man kan känna igen vissa drag. Träningsmässigt har de varit väldans olika. Enkelt förklarat har de haft helt olika styrkor och svagheter. I träningen har jag fått fokusera på helt olika saker.
Med Signe har jag fått jobbat rätt hårt med tempot-hon är i grund och botten en eftertänksam hund som har lätt att bli stillastående. jag har jobbat mycket på att hon ska erbjuda aktiva beteenden i starten på träningspassen. Och jag har jobbat massor på att hon ska springa på. Det är en träning som tar mycket tid, jag vill bygga in en känsla av att ta i och använda muskler i fartmomenten. Det betyder att under många pass ser jag till att alltid ha henne i rätt läge i fartmomenten och helt enkelt aldrig låta henne hamna i sitt lugna jag. Nu har vi nått en läge där jag nog bör börja bromsa lite- för gärna mycket fart och muskler men balansen måste absolut finnas. Personligen tycker jag att det är snyggt med snabba hundar men bara om snabbheten finns i kombination med stadga och koncentration. Som vanligt kommer man lätt tillbaka till det här med balansen i träningen. Kanske den absolut svåraste delen att få till tycker jag. Ett litet smakprov kommer här:
Vi har nu de flesta moment rätt bra pågång för en start i elitklass-vad som fortfarande släpar lite – mest på grund av av tidsbrist är tävlingsträningsbiten. One by one övningar och kedjor är hon hyfsat tränad på men vi behöver komma ut och träna mer på olika platser, under tävlingsmässiga förhållanden. Sedan kan det nog bli en start i elit. Är lite peppad av att vi närmar oss!